Party with my pain,
Ohboy what a day. Med över 2h fysik på förmiddagen, lite studentsnack, sen matte och english. Hem, käk sen vidare till gymmet för att komma hem lagom till broders födelsedagsfika. Har förresten inte skrivit något om det. Grattis bror&syster! (:
En god vän, som jag för övrigt har stort medlidande för, påminnde mig idag om hur det faktiskt är. Har nämligen vart i samma situation. Och såren har inte läkt för fem öre, det sägs att tiden läker alla sår. Men fy vilken tid det tar. Med kniven mot hjärtat varje gång, vill man helst undvika så mycket som möjligt. Människans överlevnadsinstinkt säger ju att man ska skydda sig själv.
Hur kan alla (okej, kanske inte alla. Men galet många) killar bara glömma och gå vidare på några dagar. Som om flickan aldrig ens existerat. Undrar bara om folk inser hur respektlöst det faktiskt är mot sin gamla goding som man lämnat någon dag tidigare, för att sedan hoppa på nästa tåg. För mer än min skull hoppas jag det faktiskt finns män där ute som är annorlunda, annars klarar jag mig bra utan. Synd bara att man inte vet det förän efteråt. Nej, där spårade jag nog lite. Själva grejen är att alltid när man behöver dem som mest, det är då de sticker. Och då märker man ju att de verkligen inte bryr sig.
För övrigt gick det inte att boka danspasset på friskis.
Kommentarer
Trackback
