For the very first time,

Nu är jag sådär stressad igen, som bara jag kan vara. Eller mamma också. Jag har nog ärft den delen från henne. Och jag hatar att känna såhär. För det blir verkligen inte bättre av att vara stressad och få panik. Tidigare hade jag en sambo som var himla duktig på att lugna ner mig. Nu har jag inte det längre, och det märks också på mitt humör. Jag saknar det fortfarande, varje dag. Det har nog varit bra för mig att vara här och få lite annat att tänka på ett tag, men nu åker jag snart hem igen.

Jag har stressat runt så länge jag kan minnas, och har aldrig tid för det som egentligen är viktigt. Vilket inte gör det hela mindre stressande. Men i vår ska jag i alla fall ha semester. En välförtjänt semester! Jag kan inte ens minnas senaste gången jag hade semester, på riktigt! Det är nog 4 år sen, eller 5. Så himla dumt! Inte konstigt att man blir stressad.

Att plugga är som att vara ledig, för vissa. Eller som att aldrig vara ledig, och jag vet att vi är flera som kämpar med det här... Jag längtar efter den dagen jag bara kan jobba. Och lämna jobbet på jobbet när jag åker hem. Det var det som var så fantastiskt i somras. För även om jag jobbade mycket så var jag också ledig när jag inte jobbade. Och visst har jag hört folk säga det förut, men jag har inte märkt det så tydligt själv innan. Som en försmak på det goda livet. Men då var det också sommar och "sol" i vårt kära land. Ska försöka hålla kvar solen inom mig nu när jag kommer hem. 
 
Så även om jag nu är stressad över vad som väntar när jag kommer hem (eller mest över deras framförhållning), så valde jag en bra månad att vara borta på. November. Det är precis som min moster brukar säga: Att man önskar att man bara kunde åka bort hela november. Sagt och gjort, så får vi snart se om det gav någon effekt! 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Karin Wiberg

& Mysteriet om den försvunna positiva derivatan.

RSS 2.0