Idag har det gungat rejält. Inte på havet, utan i huvudet på mig. Lite obehagligt och mycket märkligt, men som den sjukling jag är så finner jag mig numera i alla möjliga situationer utan att klaga, utan bara accepterar att det kommer att kännas såhär nu ett tag. Okej, något pust och stön kom nog fram i tanken ändå. Men betydligt mindre än vanligt. Det påminner mig numera om min andra rätt hemska sjuktid i ett litet mörkt, varmt rum på Bali. Efter nästan 2v sängliggande så kallade min nyblivna, österrikiska granne mig för "Buddha". För att jag såg så fridfull ut. Och det finns ju egentligen inte mycket att göra i sånna här lägen annat än att acceptera läget. Jag måste nog erkänna att jag inte alls har kommit till "Buddha-stadiet" den här gången. Nu är jag aningen mer frustrerad. Kanske för att jag här har mer än en bok att roa mig med. Men det, det är jag faktiskt väldigt tacksam över!